Den här dagen har jag längtat till för att jag äntligen ska få fixa håret. Jag har stått ut med att låta håret växa ut så att jag ska kunna få lite lockigt hår.
Vilken skön känsla att få det gjort och jag kännde mig väldigt nöjd efteråt.
Senare skulle jag åka iväg och handla och då ställer jag verkligen till det. Jag är fortfarande chockad och gråtfärdig!
När jag backar ut från vår gård, uppmärksammar jag inte att det står en bil parkerad vid infarten och jag brakar rätt in i sidan på bilen. Chockad kliver jag ur vår bil och ser den demolerade bilen stå där. Hela dörren är intryckt på passagerarsidan. Jag svär tyst och länge.
Tommy kommer springande och tar hand om mig på sitt lugna goa sätt. Vilken tröst denne man skänker mig i svåra situationer. Han tycker sen att jag ska åka och handla i alla fall.
Jag åker iväg men känner att jag inte fixar handlingen så jag vänder hemåt. När jag kommer hem vill inte benen bära men jag tar mig ändå in på darriga och skakiga ben.
Tommy åker själv iväg och handlar. Sitter och bara stirrar en låååång stund innan jag bestämmer mig för att skriva om det för att lätta på trycket. Erika, min dotter ringer mitt i bloggndet och jag får prata av mig en stund.
Skönt att veta att jag i alla fall inte kört över någon människa!
Synd att behöva lägga pengar på självrisken när man behöver varje krona.
Min älskade mamma...Jah tänker på dig.Det som är tur mitt i allt är att det bara matriela saker.Jag älskar dig och jag finns här om du behöver prata av dig..Kramar E
SvaraRaderaKära kompis!
SvaraRaderaJag förstår hur det känns, för jag har gjort samma sak för länge sen.Backade in en annan bil på Konsumparkeringen i Vindeln. Men jag hade inte samma tur som du, att du har en förstående man. Min fd. tyckte det var mer synd om bilen.
Men som sagt, det är bara materiella ting.
Kram Elisabeth i Vännäs